Dilbert

Jag har haft en timeout från jämställdhetsfrågor och feminism. I november började jag känna mig rejält nedstämd över alla tokerier från feminister, så för att inte förstöra julen bestämde jag mig för att inte läsa någonting om jämställdhet och feminism under december och januari. Det var skönt att slippa uppröras över all idioti och fokusera på mitt eget liv istället, så jag är glad att jag tog denna timeout.

I februari började jag läsa på Genusdebatten igen, och så småningom en del av de andra jämställdistbloggarna. Jag har också börjat känna mig sugen på att skriva ett inlägg igen, så nu har jag börjat skriva på ett lite längre inlägg. Det kommer att ta några dagar att skriva det, men så fick jag tanken att skriva ett kort inlägg först, där jag lägger upp några roliga Dilbert-strippar som har med feminism att göra, så jag gör det nu.

Jag gillar Dilbert. Scott Adams, Dilberts skapare, lyckas med denna serie fånga många absurditeter i företagsvärlden. Även om det naturligtvis är överdrivet, så känner jag ofta igen mig i det jag har sett under mina år i arbetslivet. Jag har noterat att det ibland förekommer Dilbert-strippar som man kan tolka som kritik mot feminismen, och jag lägger upp fyra sådana här. Håll till godo med dessa så länge, så återkommer jag med ett längre inlägg om några dagar.

188976.strip.print

dil20131221

dil20131228

dil20140104

 


Gammalt inlägg 2: Ett halvår med jämställdismen

Jag skrev två inlägg på min gamla blogg, sapias.se. Jag tänkte att jag repeterar dessa här. Här är det andra inlägget, publicerat på sapias.se den 8 september 2013.

***

För drygt ett halvår sedan upptäckte jag jämställdisterna, främst representerade av Genusdebatten men även en del andra bloggar. Till jämställdisterna räknar jag här in även Pär Ström och Pelle Billing, samt andra som är sakligt kritiska mot feminismen, men kanske inte vill kalla sig jämställdister.

På sätt och vis kanske denna upptäckt kom orimligt sent. Pär Ström och Pelle Billing hade ju varit aktiva ett tag, men det hade jag missat. Jag skyller det på att innehållet i massmedia numera är tämligen ointressant och ofta feministiskt vinklat, och jag har de senaste åren bestämt att jag inte ska slösa för mycket av min tid på sånt. Kanske gick jag lite för långt för det hade varit bra att upptäcka Pär Ström och Pelle Billing tidigare. När jag upptäckte dem hade de tyvärr redan lämnat den offentliga debatten.

Nåväl, när jag upptäckte jämställdisterna började jag följa feminismkritiska bloggar och började läsa intressanta böcker. För den som nyligen har upptäckt jämställdismen eller tycker att något är fel i jämställdhetsdebatten kan jag rekommendera att man läser Pelle Billings bok ”Jämställdhetsbluffen”. Den är en bra introduktion till vad som är fel med feminismen och hur man kan tänka om jämställdhet istället. Pär Ströms böcker är också bra att börja med.

I början, när jag nyss hade upptäckt jämställdismen, bestämde jag mig för att starta denna blogg. Jag var då ganska ivrig att börja skriva mina egna tankar här, men efter att ha läst några böcker och följt några feminismkritiska bloggar ett tag började jag känna att jag inte har så mycket eget att komma med. Det mesta jag har tänkt har de andra redan skrivit om, och de har dessutom skrivit om saker som jag inte har tänkt på. Några är bra på att hitta aktuella ämnen att skriva om, t.ex. när någon journalist skriver en artikel som berör jämställdhet, men jag har inte ork och lust att göra detsamma. Om jag verkligen ska komma igång att blogga på allvar måste jag hitta min egen vinkel på det hela, och jag vet ännu inte riktigt vad denna vinkel ska vara.

Efter att ha följt feminismkritiska tbloggar i ett halvår, och dessutom ha läst några böcker som berör ämnet, känns ganska mycket självklart för mig nu. Det gör det förstås inte för alla, speciellt inte för de som har gått på feminismen, så det kunde väl finnas ett värde i att skriva om det ändå. Mycket är ganska självklart, eller åtminstone förståeligt, om man har ett evolutionsperspektiv och sätter sig in i hur tidigare samhällen har fungerat. Hur vi vill att nuvarande samhälle ska fungera kan man visserligen diskutera och försöka ändra. Det är dock inte helt enkelt att ändra på saker som grundar sig i vår biologi.

En av de största skiljelinjerna mellan jämställdismen och feminismen är hur man definierar jämställdhet. Feminismen fokuserar på utfallet, och anser att det är jämställt om det är en 50/50-fördelning mellan kvinnor och män. Ofta säger man att det räknas som jämställt om båda könen representeras till minst 40%. I praktiken ser man dock ofta tendenser till att feministerna uppfattar det som positivt med ett överskott av kvinnor – ju fler kvinnor desto mer jämställt. En lite avslöjande faktor är dock att feministerna endast ivrar för denna sorts jämställdhet inom områden som ger makt eller har hög status, t.ex. styrelsemedlemmar, höga chefer, brandmän och poliser. Inom lågstatusområden, eller områden som är tunga och slitsamma utan att ha en häftighetsstämpel, t.ex. att köra sopbil eller jobba som asfaltsläggare, har feministerna ingen ambition om att det ska vara en 50/50-fördelning.

Jämställdismen säger istället att alla ska ges lika möjligheter och rättigheter (så långt det är rimligt) och bryr sig inte om vad utfallet blir. Eftersom jämställdisterna anser att det är rimligt att anta att könen skiljer sig åt även i intressen och livsval, vilket dessutom bekräftas av forskning, är det fullt rimligt att kvinnor och män väljer olika saker i livet utan att det handlar om diskriminering. Tvärtom är olika utfall att vänta inom t.ex. många yrken. Olika utfall är därmed inte något att kämpa mot. Här håller jag självklart med den jämställdistiska synen.

En reflektion jag har gjort det senaste halvåret är att mycket av det som feministerna kämpar för verkar handla om (formell) makt och pengar. Feministerna vill att kvinnor ska ha minst lika mycket formell makt och pengar som männen. Vägen dit verkar för feministerna bl.a. vara att positivt särbehandla kvinnorna på männens bekostnad, alltså diskriminera männen. Jag undrar lite över denna maktlystnad och pengahunger. De män som finns i toppen, och alltså har mycket makt och tjänar mycket pengar, betalar ett högt pris för detta, bl.a. i form av att arbeta extremt mycket, ha väldigt lite fritid och tillbringa endast lite tid med sina barn. Jag själv skulle aldrig vilja ha den rollen – mitt privatliv är för viktigt för mig för att arbeta så mycket och slita ut mig för att tjäna en massa pengar som jag ändå inte har så mycket glädje av. Varför lura in kvinnorna i denna fälla?

Det finns rörelser, t.ex. downshifting och simple living, som vill minska detta generella fokus på arbete och pengar som genomsyrar vårt samhälle idag. Jag sympatiserar med dessa rörelser, och tycker att det skulle vara bättre om både kvinnor och män tänkte mer som man gör i dessa än att lura in kvinnorna i den klassiska mansfällan, där livet enbart kretsar kring att prestera och tjäna så mycket pengar som möjligt.

Sammanfattningsvis kan jag säga att mitt första halvår med jämställdisterna har gett mig både positiva och negativa känslor. Negativa eftersom jag har fått mer insikt i vad feminismen egentligen handlar om, och det är värre än vad jag trodde. Positiva eftersom jag har sett att det finns duktiga människor som tänker ungefär som jag och som kämpar mot feminismen.

Jag vill uppmana alla som är kritiska mot feminismen eller bara känner att något känns fel i den offentliga jämställdhetsdebatten att börja följa Genusdebatten. Följ också gärna några av de andra bloggarna i min länklista, men Genusdebatten är viktigast. Jag rekommenderar också att man läser Pelle Billings bok ”Jämställdhetsbluffen” (kan beställas här), som är en bra introduktion till dagens jämställdhetsdebatt, och efter det finns det mängder av intressanta böcker att läsa. Jag har tänkt att jag så småningom ska lägga upp en litteraturlista med tips på bra böcker.

I början höll jag mig lite avvaktande till att kalla mig jämställdist, men nu har jag bestämt mig för att göra det. Jämställdismen, som fortfarande är i sin linda, känns helt rätt för mig och är en viktig motkraft mot feminismen. Jag kallar mig därför med glädje och stolthet för jämställdist.


Gammalt inlägg 1: Var klok

Jag skrev två inlägg på min gamla blogg, sapias.se. Jag tänkte att jag repeterar dessa här. Här är det första inlägget, publicerat på sapias.se den 1 maj 2013.

***

Jag har länge känt att något har varit fel i jämställdhetsdebatten. Demoniseringen av män, pratet om könsmaktsordningen, patriarkatet och glastak stämmer inte med mina personliga erfarenheter. Jag har reagerat på att ordet feminism skulle användas för en rörelse som handlar om jämställdhet – ordet markerar ju att det handlar om kvinnor.

Varför ska jag, en vit medelålders heterosexuell man, känna kollektiv skuld för något som andra vita män har gjort? Varför anses det idag legitimt att beskylla vita heterosexuella män för all ondska i världen? Jag är en bra och hygglig person, och det är de flesta män jag känner också. Att anklaga oss för all världens ondska är inte bara orättfärdigt, ur ett taktiskt perspektiv verkar det också kontraproduktivt – hur tror feministerna att vi skulle vilja ta deras parti när de anklagar oss för allt detta? Tydligen har dock denna taktik fungerat, konstigt nog, så nu har radikalfeminismen växt sig väldigt stark. Detta är mycket oroande.

De senaste månaderna har jag till min glädje upptäckt att det finns andra, både kvinnor och män, som tänker som jag. Det finns människor som tänker klokt och sansat om jämställdhet och könsroller, som förstår att feminismen är inne på fel spår. Det har uppstått motrörelser mot feminismen, såsom jämställdism, ekvalism och Men’s Human Rights Movement.

Jag sympatiserar med dessa motrörelser och vill vara en del av kampen mot feminismen och för äkta jämställdhet. Därför har jag startat denna blogg, där jag tänker skriva om mina tankar kring jämställdhet och mansfrågor, men även en del andra samhällsfrågor, för det finns en hel del andra dumheter som sägs i samhällsdebatten av idag.

Jag är civilingenjör. Jag vet inte om det är därför som jag tycker att klokhet och förnuft är så viktiga. Troligen beror det också på min grundläggande personlighet, som introvert grubblare som alltid funderar över hur saker fungerar, men min utbildning och de arbeten jag har haft har nog förstärkt tendensen att se till fakta istället för dogmer och ideologier.

När jag skulle starta denna blogg funderade jag en hel del på vad jag skulle kalla den. Till slut kom jag fram till att ”sapias” skulle passa bra. Det är latin och betyder ungefär ”var klok”. Eftersom jag tycker att det är viktigt att vara klok och förnuftig tyckte jag att namnet passade bra för min blogg. Jag vill själv vara klok och förnuftig, och jag vill uppmana alla andra att också vara det.

Var klok!


Presentation

Jag gillar att fundera på ditt och datt, och tänker skriva om en del av mina funderingar här. Då jag har brist på tid och ork kommer jag troligen inte att skriva här så ofta.

Jag är en medelålders man, runt de 50. Mina funderingar kretsar för närvarande mycket kring jämställdhet och andra samhällsfrågor, så jag kommer nog mest att skriva om sånt, men det kan bli en del annat också. Jag är mycket kritisk mot dagens radikalfeminism, och är väl vad vissa feminister kallar en vit, kränkt man. Detta uttryck är ett ganska fånigt sätt att försöka tysta den kritik som finns mot feminismen idag, en kritik som är högst berättigad.

Jag hade tidigare en blogg som hette sapias.se . Jag har bestämt mig för att lägga ner den och istället skapa denna blogg. Det kanske på sätt och vis kan verka lite onödigt, men jag har kommit att ogilla namnet sapias (som är latin och betyder var klok), inte för att det egentligen är dåligt, utan för att det låter för pretentiöst och inte riktigt passar med den stil jag har när jag skriver. Dessutom vill jag att det ska vara tydligt att jag är man eftersom jag skriver en del om jämställdhetsfrågor. När jag skapade sapias.se tänkte jag att jag skulle skriva klokt och objektivt, men jag har funnit att jag gärna vill skriva mer subjektivt, och då tycker jag att sapias inte passar riktigt. Med denna nya blogg vill jag också hålla en lite lägre profil än jag tänkte när jag skapade sapias.se.

Namnet Mr Arne använder jag dels för att jag heter Arne, dock inte som tilltalsnamn, men också för att Mr Arne var en av figurerna i en tv-serie för barn som hette Trazan & Banarne och gick på sjuttiotalet. Där hade man ett inslag som hette Dr Banarne och Mr Arne, som anspelade på Dr Jekyll och Mr Hyde. Jag är fascinerad av berättelsen om Dr Jekyll och Mr Hyde, och tyckte det var kul med den barnvänliga versionen, och därför tycker jag namnet Mr Arnes funderingar blir bra på denna blogg.

Det är väl troligt att jag inte kommer att ha så många läsare, kanske ingen, men det gör inget. Det viktigaste är att jag får skriva om mina funderingar.

Välkomna hit!